Jag och Maria sittande på atsfalten, tyst...
De ända som hörs är hennes snuvningar, mina djupa andetag och en moped långt bortifrån.
De är mörkt, några meter ifrån står en trasig lycktstolpe och blinkar, man kan tydligt se gestalterna av nattfjärilarna som dras till de ljus dom kallar vackert.
-Vad gör vi här?
I ett sådant litet samhälle där ingen riktigt kan vara sig själv, där man inte kan hålla huvudet högt. Jag nynnar på "samma nätter väntar alla", markus krunergård.
Efter ett tag bestämmer jag mig för att åka hem,
i fartvinden av cyklandet kryper kylan upp på mina bara armar,
de ända som hörs är Muse som spelas i mina öron, de ända som ses är en liten fånig bil som gasar på och ett doft ljud av en tutning hörs, orkar inte bry mig. Tittar bara och cyklar vidare.
I backen sträcker jag ut mina fingertoppar och känner vinden, frövi.. allt så stilla.
Frövi.. allt så jävla tråkigt.
Frövi.. här kan man inte hålla huvudet högt.
i fartvinden av cyklandet kryper kylan upp på mina bara armar,
de ända som hörs är Muse som spelas i mina öron, de ända som ses är en liten fånig bil som gasar på och ett doft ljud av en tutning hörs, orkar inte bry mig. Tittar bara och cyklar vidare.
I backen sträcker jag ut mina fingertoppar och känner vinden, frövi.. allt så stilla.
Frövi.. allt så jävla tråkigt.
Frövi.. här kan man inte hålla huvudet högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar