Gnistan försvann

Jag var upp till stallet idag, släppte in och fodra alla de åtta hästarna eftersom att Emelie inte är hemma. Det gick bra! Lite mysigt var det att vara tillbaka i alla fall.

Medans hästarna stod och tugga i sig sin kvällsmat stod jag vid Kallist, min systers häst, strök henne lite över halsen och hon började nosa på mig. Lade upp mulen sådär mysigt på min axel och blåste med sina stora, varma andetag mot min hals. Och henne brukade jag rida på förut. Det är därför det på sätt och vis är synd att jag tappad gnistan för ridningen, hästarna och stallet i största allmänhet. Men det är inte riktigt min grej längre.

I varje fall så kan jag, strakt, känna att jag saknar min lilla springare ibland.
Stunderna med han kommer jag aldrig att glömma, minns de så starkt att man nästan kan känna gråten i halsen nu när jag skriver om det.
Jag kommer såklart alltid minnas stunderna jag haft på ivriga Madde Kallist också.